Under ett par dagar i månaden förvandlas min för övrigt ganska trevliga tillvaro till ett rent helvete. Jag vet att en större del av jordens kvinnor går igenom samma sak, men det gör inte liv bättre på något sätt. Under denna period pågår en konstant diskussion i huvudet om meningen livet, och om att vara eller icke vara, och alla tänkbara ämnen dissekeras och vrids och vänds på. Jag går omkring med riktigt dålig attityd som jag sen skäms för, och mår ännu sämmre av för att jag är en så vidrig människa. Min kära make får ta den värsta biten då jag under denna tid tycker att allt är hans fel.
Så efter ca fyra dagar av att ha krälat på botten, lyfter plötsligt dimman och allt är på topp igen. Livet går vidare som inget har hänt och alla problem är som bortblåsta.
Så här har det varit i nästan 15 år nu, men jag kan fortfarande inte känna igen min nedstämdhet när den först kommer och sätta den i relation till den perioden i månaden. Det enda som riktigt hjälper är träning, riktigt hård träning. I går var det en helt underbar session av boxning som fick mig att sväva på små moln hela vägen hem. Kunde knappt lyfta armarna på slutet men adrelinet pumpade så häftigt att jag knappt kunde sluta. Tränaren frågade om det hade varit en tuff dag? Jag bara log till svar och slog ännu hårdare.