Slut i rutan

Har nu arbetat som polis i sex veckor på min station här i Sydney. Jag stormtrivs med det mesta och har otroligt roligt. Det är ett otroligt bra gäng med bra sammanhållning. Bra chefer eller "Sergeants" som dom kallas, och jag har haft tur som fått en jättebra "buddy". Det har hänt så otroligt mycket under dessa sex veckor att jag inte riktigt vet vart jag skall börja berätta om.

Jag har lärt mig så mycket om människor och så mycket om människor som jag inte ville veta. Jag har träffat många otrevliga och puckade aborginer, men precis lika många riktigt bra och och väldigt vettiga aboriginer. Jag har träffat väldigt många dumma drog och alkohol påverkade nissar och inga bra eller vettiga drog påverkade nissar. Jag har träffat många familjer där jag måste berätta att deras älskade har omkommit. Ibland har det varit en naturlig process, ibland har det varit riktigt fruktansvärt. Jag har brottats med en läskig typ och önskat att jag haft mina tjocka läder handskar på mig och jag har visiterat åtskilliga typer och hittat uncapped (olockade?) syringes i underbyxorna eller i bh:n. Jag har haft åtskilliga stora adrenalin kickar när vi kör genom stan med blå ljus och sirener, samma stora kickar när vi smyger oss in ett hus för att leta efter tjuvar och banditer. Jag har varit riktigt skit rädd när jag inte vet vad som väntar bakom hörnet eller när man träffar nån galning som viftar med en kökskniv och är sten hög på ice. Jag har och mina kollegor försökt prata med åtskilliga människor som försöker ta självmord och sen få med dom till mental sjukhuset för att få vård. Tyvärr har vi också träffat åtskillliga människor som lyckats ta självmord. Jag har sett mer kackerlackor än jag någonsin velat se. Lägenheter där golv, tak, väggar och varje öppen yta krälar av bruna hungriga kackerlackor. Som tur var har vi oc spray och batong om dom ger sig på oss.
Jag har gjort mer rapporter och mer pappersarbete än man kunde tro vara möjligt. Men då det är den tråkiga delen av jobbet kommer jag härmed aldrig nämna detta igen då det gör mig fullkomligt galen av frustration.

Nästan 80% av alla jobb vi gör är "domestics", folk som bråkar med varandra. Det finns många olika grader av domestics, alltifrån en dotter som bråkar med sina föräldrar till pappor som slår ihjäl sin fru och barn. Man vet aldrig hur illa det kommer bli när man kommer dit och vi måste alltid vara beredda på det absolut värsta. Min första domestic var i ett sunkigt lägenhet mellan två väldigt stora fulla lesbiska damer. Dom hade bråkat en bra stund innan vi kom dit och det var varmt och svettigt i lägenheten så den ena damen som nog vägde +130kg hade tagit av sig alla sina kläder och vägrade ta på dem igen. Då hon gav sig på sin parter upprepade gånger fick jag försöka brotta ner henne på sängen för att lugna ner henne. Hon svettades rejält vilket gjorde henne hal som en ål. Min partner sa senare att det var en syn han inte vill bli påmind om igen...

På hemma fronten står det inte heller stilla. I dag tog min man och jag av oss ringarna och symboliskt avslutade nästan 11 år som äkta makar. Vi hade vår sista relationship councelling i tisdags då vi båda kom fram till att det är dags att dela på oss. På kvällen köpte min man en flaska champange och en flaska rött som vi delade på. Vi skrattade och grät om vartannat medans vi gjorde upp om hur framtiden skall fungera. Tack vare en jättebra hjälp så bråkar vi inte om vad vi har gjort för fel utan pratar istället om hur vi skall fungera ihop som föräldrar till två fantastiska loppor. Jag har hittat en liten tvåa ett par km bort och flyttar redan nästa vecka.

Bloggen då???
Caucasianbladder kommer from nu att bli nerlaggd. Om den kommer tillbaks så blir det antingen en mycket mer öppen blogg där jag skriver om allt jag vill, eller så blir den mycket mer anonym med inga linkar till mig som person. Just nu har jag ingen aning och framför allt inga pengar så jag vet inte om jag kommer att ha råd med internet hemma. Till alla er som kommer hit vill jag säga ett jättetack. Det har varit otroligt roligt med alla era besök och kommentarer och jag önskar jag kunde ger er alla en jätte kram. Tills dess...

jennyowen@ozemail.com.au

I går klättrade jag upp på ett tak för att leta efter tjuvar, brottades med två lesbiska 120kg fyllos som ville ha ihjäl varandra, tog en rapport om en bort tappad plånbok, konfiskerade 11 flaskor med hazardus vätska som postats till skattemyndigheten (troligen urin), sprungit efter en stulen bil och tog en rapport om person som försvunnit.

I dag har jag lekt med playdoo, ritat rosa blommor, badat skummbad, tittat på cartoons på tv:n och tagit tempen på sjukt litet barn. När lill loppan sov försökte jag skriva slutet på min assignment som är due på Måndag.

Två helt olika världar och jag trivs lika bra i båda. Tror dock att man blir tröttare av att ta hand om små loppor än fånga tjuvar.

Färdig!

Jag har nu svurit the "Oath of Office" till drottingen och har varit "riktig" polis i två veckor. Vår parad gick bra och efter att ha marcherat runt i cirklar i två timmar fick vi ta av våra student band runt hatten och slänga dem i luften. Jag har under de senaste 7 månaderna träffat så många underbara människor och haft vansinnigt roligt så även om det var en underbar känsla att vara färdig med allt, hade jag sorg i bröstet över att det nu var slut på det roliga. När vi sjöng national sången fick jag rysningar genom hela kroppen. För första gången är Australiens national sång även min sång. Tänk vilken tur jag har som har rätten till två sånger. Dubbelt så bra.

Efter att vi marcherat på och ställt upp oss på rad framför podiumet fick jag plötsligt hjärtat i halsgropen och svetten började spruta under hatten. Jag fick för mig att jag glömt stänga av mobiltelefonen i fickan och vad skulle hända om den började ringa nu? Man får ju inte röra en fena och med 8000 åskådare har man ingen större lust att göra bort sig helt. Lyckligt vis höll den sig tyst och jag behövde inte bäras bort efter att ha dött av skam.

Dagen efter började jag mitt jobb som probationary constable på min station. Efter två dagar av introduktion var det dax att göra mitt första pass. Visst var jag nervös men mest var det hela väldigt spännande. Jag har en "buddy" som tar hand om mig i 12 veckor och de första 6 veckorna är vi tre i ett team. Det passar mig väldigt bra då jag har absolut ingen aning hur man hanterar de flesta situationer. Min "buddy" är väldigt bra och jag har väldig respekt för hans kunskaper. Han är dock ganska "over it" och vill söka sig till ett annat yrke. Tyvärr verkar han inte vara ensam om att vilja sluta. Förra året slutade 60% av alla ny poliser innom ett år och medel längden på en polis karriär är 5 år. Det skulle vara intressant och jämföra detta med hur det är i sverige och hur svenska poliser trivs med sitt yrkesval.

En sak jag lärt mig är att jag vet absolut ingenting om hur det är att vara svart i detta land och jag ångrar min föregående post om the riots i Redfern. Det finns så många svarta som jobbar för ett bättre liv och verkligen sliter med att få ett bättre liv för sina barn och deras framtid. Den grupp svarta i vår stadsdel som är "shitbags" är relativt liten men dom är väldigt aggressiva och synliga för allmänheten. Pressen älskar det då det blir väldigt fina bilder som säljer tidningar. Vad jag försöker säga är att det är en liten grupp som förstör för alla andra som vanligt.

Tyvärr är det denna lilla grupp som jag kommer i kontakt med väldigt ofta och för mig är det en helt annan värld än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har ju bara jobbat i två veckor hittils stormtrivs jag och även om jag är nervös ibland älskar jag adrenalinet som pumpar i kroppen när det händer nått spännande, vilket det gör mest hela tiden. Som tur är har jag inte behövt dra min pistol ännu, och jag hoppas att det aldrig skall hända. Vi hade dock en skjutning för två veckor sen, och i förra veckan tog tjuven polisens pistol och försökte skjuta sig fri. (hoppas inte mormor läser detta)

Det enda som inte är kul är att jag fortfarande måste plugga. Vi har två uppsatser due nästa vecka och så fortsätterr det i ett år innan man få sin första pinne på axeln. Som tur är regnar det idag så det passar ju perfekt att sitta inne och uggla. Fast det är bra mycket roligare att blogga än plugga...

Redfern Riots

Just nu cirkulerar en polis helicopter runt vår stadsdel och det vimlar av poliser sirener och folk som springer åt olika håll. En man har för en halvtimme sedan avfyrat två skott mot en polis vid Redfern polis station. Den station som jag skall börja jobba i om circa 10 dagar. Enligt rycktet har dom inte hittat mannen och han springer omkring på gatorna i Redfern. Jag har låst båda galler dörrarna och känner mig någorlunda trygg. Men frågan är om jag inte skall bli brandman ändå. Jag har ju inte svurit in ännu så det är inte försent. Det här verkar himla läskigt...
Bilderna är från kravallerna i Januari 2004. Vad som hände då är svårt att beskriva i ett par meningar och det är ännu svårare att skriva om det helt opartiskt. Dels för att det hände i vårt område, dels för att jag skall bli polis och delvis för jag inte vet alla fakta i händelseförloppet. Jag kan aldrig riktigt förstå hur det är att vara aborigine i detta land och vilka otroliga problem dom har att överleva i detta samhälle. En liten förklaring på problemen hittas här







http://www.eniar.org/news/news-issues/redfernriot.html

En vecka kvar!!!

Hej och tack allihopa och tack för alla uppmuntrande tillrop. Mycket uppskattat även om jag tyvärr inte varit väldigt trevlig och tackat förren nu.

I går fick jag slut resultaten på mina final exams och jag har klarat alltihop. Om 11 dagar kommer jag att vara medlem i NSW Police. Det har varit något av det absolut roligaste/jobbigaste 7 månader av blod svett och tårar och ett fantastiskt minne för resten av livet. Jag har träffat så många fantastiska människor och lärt mig mer om Australien och en del av dess kultur än jag gjort de föregående 10 åren. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag klarat av alltihop och att jag nu faktiskt har genomfört något jag bestämt mig för. Just nu har jag ett par dagar ledigt innan jag åker ner och tillbringar sista veckan i Goulburn (hellhole). Vi skall under en veckas tid öva på att gå i raka led och stå i attention när dom skriker åt oss att stå still. Efter det är det attestation day den 30:e Januari då vi svär "The oath of office" till drottingen och får våra vapen.

Då det är val här några veckor senare och the Premier har lovat 750 nya poliser, är det värdens media jippo och dom räknar med att 7000 människor kommer och tittar på oss. Det enda problemet är att vår unit är helt hopplösa på att gå i parade och det har hänt mer än en gång att vi fallt över varandra. En dag när vi marsherade svalde vår Sargeant en fluga och kunde inte skrika till oss att stanna. Följden blev att hela vår grupp marsherade av the parade ground och fortsatte ut på gräset och ner för en backe innan han fick stopp på oss. Jösses vad skäll vi fick men vi hade vansinnigt roligt.

Efter att jag fått mina vapen åker jag direkt till min station och börjar min tjänst som "probationary constable". Under ett års tid så pluggar man på distans samtidigt som man jobbar. Jag har blivit placerad i Redfern station och får mina egen kravall utrustning pga alla problem. Hade jag fått eastern beaches som min kompis, hade jag fått fina polis shorts att använda när man patrullerar stränderna. Orättvist...
Nåväl om inte annat kommer jag ju på tv oftare när det är kravaller så min kära mor kan se mig i action.

Lillebror är fortfarande här och har varit ett otroligt stöd hela tiden. Små lopporna älskar honom över allt annat vilket har gjort det lite lättare att var ifrån dem.

Nu skall jag ut och springa innan det blir för varmt. Det är redan +26 och klockan är bara nio. Tur att jag gillar värme och att jag inte behöver ha uniform idag. Svarta ull strumpor, boots, bowling hatt och plastbyxor är inte kul i +40.

Blood, sugar, sex, magic...

Ok då har vi avverkat del ett av poliskolan. Bara del två och tre kvar innan jag blir en fullfjättrad pig. Sju examens averkades med språng och jag kan meddela att det gick lysande. Tom mitt förbannade spellingtest gick inte av för hackor. Den enda riktigt stora besvikelsen var fystestet. Fick 11.4 i bip testet, (max 12.0), vilket är helt ok, men i sprint och agility fick jag bara medel poäng. Det betyder att jag måste träna sprints till jag blöder denna termin. Visste inte att jag var en sån otrolig tävlings fanatiker, men det stör mig ruskigt mycket att jag blev slagen i en annan tjej in the overall score. Perkele!!!
Nåväl, termin två började i måndags och tempot har skruvats upp rejält. Börjar kl 7.00am varje morgon och slutar kl 19.00 varje freaking kväll. Sen är det fysträning som gäller innan det är dax att börja plugga. Vi har dock mycket mer praktiska lektioner vilket är buskul. Denna vecka lärde vi oss sparka folk i baken och snurra in dom i wristlocks. Vi har även lärt oss hur man visiterar läskiga bikies och att kommuniciera med non compliant folk med midle eastern background.
Skriver återigen blogg med lite väl hög alkohol halt i kroppen men i kväll har det firats då Broncos slog Storm i rugby leage. HA HA Silverfisken, sucked in. Melbourne suger!!!!
I morgon är det public holiday så vi börjar inte förren vid tolvsnåret så jag behöver inte åka tillbaks förren i morgon bitti. Nästa vecka får jag min uniform och bild utlovas (inte).

Sand

För ett bar helger sen var vi och kampade i Stockton beach. Helt underbart men väldigt, väldigt sandigt. En värld långt borta från polis skolor, pushups och annat mög. Mer sånt tack.

Vecka 11

Denna vecka har vi lärt oss hur man levererar tacktfulla dödsbud och hur man avlivar djur i nöd. Vi har en helt fantastisk präst på skolan som har som jobb att stödja poliser i deras jobb att arbeta med trauma. Att lyssna på honom är en ren fröjd och ger en hopp inför att det jobb jag en dag skall utföra verkligen är viktigt. Varje morgon när vi går på parad blir vi nertryckta och tillintetgjorda. Vet inte hur många gånger jag nu har hört att vi är värda mindre än en polishund och att en fem åring kan göra ett bättre jobb än vi. Varje gång väcker det en rebell i mig som bara vill göra mer bus och hitta på en hel massa dumt bara för att jag inte får. Behandla oss som apor och vi beter oss som apor.
Att bland denna dårskap då få lyssna på en person som tycker att det jobb vi skall utfärda är viktigt och tar oss på allvar är ren manna för själen och man får ytterligare styrka att stå över alla boxheads.

Min tanke när jag ansökte till polisyrket var att en dag arbeta med barnövergrepp eller övergrepp mot minoriteter. Mer och mer har jag lämnat dessa tanke banor och skall försöka arbeta mer fysiskt. Ridande polis ligger ganska högt i kurs, men det finns hur mycket som helst att pröva på, så det är bara att köra med öppna kort och testa på så mycket som möjligt.

Min kära bror gör ett otroligt bra jobb med att ta hand om små lopporna, men det skär i kroppen när dom inte längre vill att jag skall gå och lägga dem. Numera är det bara pappa som gäller. Visst känns det jobbigt, men samtidigt skönt att dom klarar sig bra utan mig.