Så nu har de första åtta veckorna av första terminen susat förbi. Det snurrar i huvudet av alla intryck och information som blir lagrade nånstans i hjärnan. De första två veckorna var fruktansvärda men helt samtidigt buskul. Det är vansinnigt mycket pluggande bara för att hänga med i vad vi skall lära oss. Vi har lektioner varje dag mellan 8-5.30pm. Efter det är det 1-2 timmar löpträning och styrketränig. Efter en snabbdusch blir det middag och jag brukar sätta mig vid mitt skrivbord varje kväll runt åtta tiden och plugga till 11.30pm. Varje tisdag och torsdag har vi paradövningar kl 7am vilket är fruktansvärt trist. Dom skriker och gormar åt oss att vi är värdelösa drägg som inte är värda marken vi står på. Dom kollar att vi putsat skorna, har håret i hårnät och inte skrattar högt åt dom. Tyvärr gjorde jag just det, och fick skriva en rapport till högsta hönset om varför jag skrattade på "the parade ground".
Jag undrar varje dag varför i helvete jag vill bli polis, trots detta vill jag nu mer än någonsin bli just detta. Jag har lärt mig minstt 40 nya svärord och har börjat säga f**ck i varannan mening. Jag har blivit en djävel på att springa fort och länge. Vår Sargeant har noterat att jag är en av de mest aggressiva, competitive tjejerna han träffat och har rekomendat mig till "the riot squad" (jag vet inte om det är en komplimang eller om jag borde tagga ner lite). Om jag får lov att skryta lite så vill jag nämna att jag "kick ass" klassen. Detta trots att jag är äldst i min grupp och från ett obscure land i norr. Det enda jag är riktigt kass i är stavning, men det är ju ingen nyhet för nån...

Jag känner att jag lämnat en stor bit av sverige bakom mig och har ytterligare penetrerat och accepterat detta lands lagar och normer. Detta är inget medvetet val, men en naturlig följelse av att jag nu är del av ett annat lands lagar och regler. I bland känns det nästan fysiskt i kroppen som att jag gör mig av med mitt svenska jag för att göra plats för en ny australisk del. Eller så är det för att jag druckit en halv flaska whiskey i kväll som gör mig mer än lovligt sentimental.
Min kära make som jag klagat på skötar sig över förväntan. Han gör faktiskt ett riktigt bra jobb med att se efter flickorna, hundar, hus och jobb. Jag är otroligt imponerad och har fått mer respekt för honom nu. I går tog han flickorna med sig till snön för en veckas semester. Det har snöat massor och dom kommer ha jättekul. Men jag skall erkänna att jag känner mig lite utanför. Småfisarna går nu till honom om de vill något och jag finns bara där i pereferin om dom vill nått.
Vi är ca 1300 elever varav ca 30% är tjejer. Av dessa tjejer är runt 40% lesbiska. Vi är inte tillåtna att umgås med det motsatta könet mer än i klassen eller vid nån av måltiderna. Detta gör att det blir ännu mer laddat och man försöker hitta på sätt att bryta mot reglerna. Jag vet inte om det är för att det är förbjudet eller för att det finns så himla många killar överallt, men jag tänker på sex hela tiden och har riktigt svårt att koncentrera mig på mina uppgifter. Om jag inte tränar stenhårt varje dag skulle jag bli nipprig. Mycket ohälsosamt för en gift dam i 34 års åldern... Tur att man har nån att komma hem till varje helg.

Nog för denna gång.