Bänkmärke

Jag har i helgen gjort något jag är mycket stolt över.
I lördags sprang jag mitt allra första cross-country race. Jag kom tredjen från slutet men är omåttligt stolt över min insats. Målet med detta är att få ett benchmark (bänkmärke låter fel) i var jag presterar nu och sen är planen att göra om loppet om ett par månader för att se vilken förbättring som gjorts med lite träning.

Vad jag är stolt över är att jag gjorde detta helt och hållet för mig själv utan att bry mig om vad andra skall tycka och framför allt utan att bry mig om vad andra skulle tycka om jag inte gjorde bra ifrån mig.
Detta låter säkert störtlöjligt för de flesta, men i allt jag gör söker jag andra människors godkännande av mig, i stället för att själv godkänna det jag gör. Tidigare i tävlingsammanhang har jag nästan brytit ihop av skakiga nerver då jag ville prestera bra i tron att folk skulle tycka mindre om mig om jag inte var bäst. Men denna gång var det annorlunda och det var en helt fantastisk känsla att kunna ta kontroll över alla de där nervösa bitarna som gnager sönder mitt innre och tron att jag inte duger.

Ordentligt peppad av detta går jag nu och drömmer om en puls klocka till min födlesedag.
För övrigt är här nu ruskigt kallt och näsan och ögonen är konstant kalla. Badrums renoveringarna är bara en vecka försenade då ena väggen föll ut när vi satte in ett nytt fönster. Bajamajan har börjat lukta och jag är glad det inte är sommar.