Och nu då?
Ursäkta tystnaden men just nu vet jag inte vilket ben att stå på, ännu mindre hur att formulera allt som händer.
På lördag skulle jag ju börja min utbildning till polis, nått jag kämpat till i drygt ett och ett halvt år. Prov, tester och mycket ifrågasättandes har det blivit, men äntligen skulle det då bli av. Jag har ansökt om att gå utbildningen på deltid vilket betyder att jag pluggar online och åker ner till akademin ett par gånger i månaden på helgerna för fysisk utbildning. Så här pluggar man i drygt 10 månader, sen bor man på akademin i tre månader full-tid och efter det är det ytterligare två år på en station innan man blir "färdig". Då vi har två små under fyra år och driver vårt eget företag Cream , var enda möjligheten för mig att genomföra detta att studera deltid.
Det har varit stor lycka i hela hushållet när jag slutligen blev erbjuden en plats med start lördagen den 6:e Maj.
Besvikelsen var stor då det damp ner ett brev igår som i korta ordalag och utan förklaring sa att kursen är inställd och om jag vill fortsätta innom polisen får jag flytta ner till skolan och börja plugga full-tid i slutet av juni. Tack för den du!!!
Jag blev så arg att jag blev nästan rädd för mig själv. I ett par timmar skrek och städade jag ur min frustration och det känndes som det var flera år av uppdämd ilska som kom ut. Det kom vrål från magtrakten som borde ha släppts ut för länge, länge sen. Efteråt känndes det helt underbart och sen dess har jag inte varit speciellt arg eller ledsen, mest fundersam över vad jag skall göra nu.
Som jag ser det har jag tre möjligheter:
*Bita ihop och flytta ifrån man och barn i sex månader (kommer hem på helgerna) , men sen ha det "over and done with". Det största problemet är en make som jobbar 12-timmars dagar och två års väntetid på extra dagisplats.
*Fundera ut ett nytt mål och framtida yrke. Förslag emotages tacksamt?
*Acceptera min situation, försöka vara nöjd med allt jag ha och gå vidare utan att passera gå.
Eller varför inte bli säkerhetsvakt, är inte det det givna för alla oss som inte kan bli poliser? (Ta inte illa upp nu alla väktare där ute.)
Det sitter en liten djävel på min axel och petar mig på kinden och tjatar "där ser du, så går det när man verkligen försöker nått och sticker ut hakan, om du inte anstängt dig så hade du inte misslyckats så in i bänken, looser".
posted by Jenny at 9:49 em
15 Comments:
Har faktiskt undersökt det i dag och det är en lösning även om den är dyr. Placerings kostnaden är runt 5000sek och sen ca 130sek i timman x 12 timmar om dan.
Fast jag kollade även upp att ha au-pair, och om dom är inneboende så får de endast 35sek i timmen. Jag frågade om det fanns några svenska trevliga flickor, men fick svaret att dom aldrig stannar kvar i familjen "dom vill bara ut och resa och ha roligt". Jag fick även rådet att ge dom (au-pairen) rikligt med mat, men inget onödigt lyx som tv på rummet eller tillgång till dator. Är det sånt som kallas slavarbete måntro?
11:26 em
Nämen, va faan! Undra på att du blev förbannad. Men du, kommer inte deltidskursen att finnas igen, senare i år?
11:27 em
Nog måste det finnas nån svensk tjej som orkar stanna i sex månader. Kan du annonsera i Sverige, eller måste du gå genom en "agent" här i Sydney?
11:29 em
Matilda-Jo precis så. September intaget är också indraget och nästa kurs är i jan 07. Visst går det att vänta, men det är liksom inte en av mina starka egenskaper ;) ALLT NU!
Visst går det att fixa barnflicka. Måste bara få maken att inse att detta är en bra lösning. Kanske om hon är lång, blond och med vackra fötter :P
11:43 em
Januari. Näe.
Sen blir väl januari-kursen inställd också! Så där höll de på när jag pluggade också, på TAFE. Man kan bli galen för mindre.
11:48 em
Australisk byråkrati som bäst.
11:55 em
Klart du ska ge det 6 månader. Det är ok att längta efter man o barn och tiden går så snabbt! Svälvklart går det att fixa barnhjälp. Lite fixande o trixande men ger man sig bara fan på det! Just do it! ( råd från en som veckopendlat...länge utan att ångra sig!
5:32 fm
Vad skönt att få ur sig all ilska, besvikelse och annat... jag brukar prata om att gå och skrika under någon bro (järnvägsbro som i filmen Cabaré). Försök att fixa familjen och tillåt dig att utbilda dig till det du vill! Visst är det mycket praktiskt som måste ordnas, men sedan har du den utbildning som du kämpat för så länge!
5:57 fm
Ja, sex månaer av ditt liv för att bli det du velat bli hela ditt liv? Allt praktiskt kan lösas, det gör det alltid. och jag säger bara en sak: hade jag inte haft jobb i augusti så hade jag kommit på studs!
8:27 fm
Kapple-Skönt att höra att det funkar. Jag vet själv att det funkar och är beredd på att göra det. Jag måste bara få min omgivning att inse att det är rätt.
Humlan-Jag blir sällan arg vilket jag borde bli. Det var otroligt förlösande och jag mådde så otroligt fint efteråt. Skall försöka skrika lite mer i framtiden.
Anna-Du har helt rätt, vad är sex månader i det stora hela. Tack för ditt erbjudande, men du skall komma hit på semester och ha roligt, inte passa snoriga barn.
9:16 fm
Det där var problem som hette duga!
Vet faktiskt inte - ingen av lösningarna känns helt bra men samtidigt måste du ju lyssna på vad familjen också säger...typiskt att just ditt alternativ skall läggas ner!
Samuel
3:40 em
Samuel-Jo vi får se hur det kommer lösa sig, som du sa inget av alternativen är bra men det lutar åt det första.
8:44 em
Synd att jag inte kunde åka ner och vara au-pair-mormor, det hade passat mig perfekt. Och billig skulle jag ha varit också.
4:59 fm
Hej Elisabeth, jag har läst din blogg lite i smyg och jag hade verkligen önskat att du kunde komma hit och vara extra mormor. Din blogg är helt fantastisk och din värme lyser igenom i allt du skriver. Dina små uppe i norr har haft väldigt tur med en mormor som du.
7:57 em
Puh, vilket dilemma.Hoppas du finner en lösning.
8:39 em
Skicka en kommentar
<< Home