Hajskräck

Under de senaste nio åren har jag utvecklat en mycket stark men tills nu helt onödig hajskräck. Jag ser alltid till att det finns en eller två smaskiga personer längre ut i vattnet än mig, och det skulle aldrig falla mig in att bada på morgonen eller kvällen eller på opatrullerade stränder.
Visst vet jag att risken att bli tagen av en haj är ytterst liten och att dö trafiken är miljoner gånger troligare. Fast det håller på att ändras.
Under vår semester blev tre personer tagna av hajar, visserligen inte just där vi var (ca 1000 km bort) men samma kust sträcka. Patrullerade stränder har haj alarm som tjuter varje gång en haj är siktad i närheten. Två gånger drog det igång när vi badade och blodet frös i mina ådror. Livvakterna berättade att just vid våran strand hade ett gäng agressiva Bull Sharks sitt parnings tillhåll, och varje morgon kunde man hitta hajägg uppspolade på stranden. Behöver jag nämna att resten av veckan badades det mest i poolen.
Antalet hajar har ökat kraftigt de senare åren pga klimat förändringarna. År 2005 var ett av de varmaste åren i Australien sen man började mäta temperaturen. Vi är för övrigt ett av de få länder som tillsammans med USA, som inte skrivit på Kyoto avtalet.
Runt om Sydney finns ca 150m långa hajnät som ligger på 10m djup. Dessa roteras sen ett par gånger i månaden för att störa hajarnas rutiner och få dem att ta omvägen om Sydneys beacher. Dock hittas 50% av alla hajar innanför dessa nät. En del hajar fastnar, med en lång, plågsam död som följd.
Hörde på radion idag att en surfare kommit på den lysande ideen att måla ett stort hajgap på sin bräda, så hajen inte tror att surfaren är en stor smaskig säl eller sköldpadda. Själv tror jag att jag håller mig på torra land i fortsättningen.