Livet har långsamt återvänt till det normala och det värsta har äntligen lagt sig. Långväga släktingar har åkt hem och alla fina blommor börjar långsamt vissna. Här har man inte speciellt mycket blommor vid graven eller vid själva begravingen, utan de flesta skickar blommor hem till närmast anhöriga. Så vår lilla lya är fylld med blommor från golv till tak. Till detta hör att blommorna på själva kistan skickades hem till oss. Det enda ställe de fick plats var matbordet det är svårt att se maten bland spretande orkideer och ormbunkar. Det känns som vi sitter i kapellet och äter vår middag på en kista. Hmmmm...

För övirgt har jag tappat självförtroendet totalt och har ångest inför lördagens tester. Jag gör minst 6 miljoner sit-ups om dagen men är ändå inte konfident att jag kommer att klara av det. Jag har seriöst börjat ifrågasätta mitt val av yrke och undrar hur i hela friden det skall funka med allt. Barn, hus, eget företag och en make som jobbar dag och natt. Kanske jag skall ta upp knyppling i stället? Skall jag vänta ett par år tills barnen är större, kommer jag missa hela deras utveckling och varför kan jag inte nöja mig med att vara hemma mamma?????

Och varför skall det vara så himla svårt att göra en enda skruttig sit-ups rätt????